Idag skall jag hoppa in och vicka då en kollega är borta. Ser framemot det med skräckblandad förtjusning, för jag är så nervös och pirrig. Jag vill ju att det skall bli bra! Mycket att hålla reda på, men jag tror och hoppas såklart på att det skall bli skoj. För det är så roligt, så otroligt roligt att få jobba som instruktör.

När nervositeten blir aldeles för stor, vilket den ofta blir första gången jag skall dra ett nytt pass så brukar jag bara tänka på att det ju var detta som var högsta drömmen då jag började min utbildning i Stockholm. "tänk om jag någon gång kommer börja dra pass på Sports Gym" och här är jag nu. Hoppar in för hon, den instruktören som inspirerat mig att ens börja med detta.

Några nervösa timmar kvar ännu, håll tummarna för mig ikväll är ni snälla eller kom och testa passet!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Stressade iväg med barnen i morse, vi hade en av alla dom där mornarna som allt tar en EEEEEVIGHEEET. Fel strumpor, fel kläder och inte vill man borsta håret heller. Jag gillar inte då det blir bråttom, men jag gillar att sova. Ekvationen där emellan blir lite skev ibland.

Men jag skall inte klaga, för majoriteten av dagarna går morgonen riktigt bra. Dagen dåliga samvete sköt i höjden idag då jag dessutom rusade iväg genom dagisdörren i såda fart att jag höll på att glömma att vinka. Skammen man känner då dagispersonalen får ropa efter en genom en öppnat fönster och två barn står där med tårarna i ögonen, nej huuu. Dagen hade minsann kunnat börja bättre. Nåja snabbt hem, slänga i sig lite frulle och föra diskusionen med mig själv. Ska jag ta cykel eller bil?

Idag var det nära, det var riktigt nära att jag hade gett upp och hoppat i bilen. Men i sista sekund ändrade jag mig, jag vet hur dumt det känns då jag i sista minuten ändrar mig. Det var kallt och rått idag, men det regnade inte och det är liksom regeln för mig. Jag får ta bilen om jag börjar 8 eller om det regnar. Och det kändes bra att jag övervann latmasken idag. Kroppen behöver daglig motion och det lättaste för mig är att cykla till och från jobbet. 1-0 till mej alltså, men som sagt det var riktigt nära idag.

Likes

Comments

Lördag idag, mitt i helgen, mitt i den jobbigaste tiden om man som jag började det nya livet i måndags. Måndag-Torsdag går liksom helt okej men sen är det tammetusan svårt. Jag är så oändligt trött på mej själv, varför släppte jag taget så mycket att det blev en vana med onyttigheter på helgen?
Godiset har jag hållit mej undan (duktigt jobbat!), också igår fast jag så gärna hade köpt något gott till bilresan. Idag var vi på stan och då åt jag en bulle på skorpan (okej de kanske kan hända det blev två, liksom hur ofta är vi i jeppis?!?) och nu är det då alltså bra. Det var svingoda bullar.
Det är min räddning att jag har strejk på godis, för annars vet jag precis hur jag hade tänkt. Jag åt en bulle idag, ja kan alltså lika bra äta godis också. Dagen, kanske till och med helgen är ändå "förstörd". Detta tänk måste jag bort från igen, detta allt eller inget liv blir bara jobbigt för mej.
Godis måste jag vara helt utan, för jag klarar inte av att ha en normal relation till det. Allt annat fixat jag något sånär. Bara första och andra veckan går förbi så ska de väl bli lättare. Hoppas jag.

Det svåra är att jag gärna hade börjat med allt på en gång, men jag vet att det knappast blir så bra denna gång. Små långsiktiga steg är tusen gånger smartare. Steg ett utan godis, steg två mindre bröd, steg tre styrketräning. Jag har en plan, nu måste jag bara våga ta det långsamt.
Nåja tillbaka till lördagen, bara att kämpa vidare och hålla sig till planen! Skön helg till er.

Likes

Comments

På väg igen, norrut mot Jeppis. Vi ska på 1-års kalas och passar på att umgås med faster och kusiner på samma resa. Många tycker säkert vi är knäppa som igen ger oss iväg på över 1000km bilresa på en helg (vi var nämligen här för 3 veckor sen) men helt ärligt så trivs vi helt bra i bilen. Vi hinner prata och umgås mer än under en vanlig helg, barnen är vana bilåkare och klarar det utan större problem dom också. Största utmaningen ikväll är att inte äta godis. Ringde redan kompisen och frågade hur vi ställer oss inför tex läkerol. De va som tur okej, så i värsta fall får jag väl köpa lite sånt.

Jobbade ända till 19 idag så vi kom oss inte iväg sådär super tidigt direkt. Men också detta med nattkörning är bekant för oss. Bara att gilla läget och försöka hålla sig vaken tills vi är framme. Skön fredag till er alla!

Vi fick tillbaka vår egen bil idag, den har varit på reparation sedan förra jeppisresan. Då blev vi påkörda av en lastbil och hamnade mitt i allt i en kedjekrock. Som tur var det bara bilen som stötte sig. Vi provade några olika bilar här under tiden men hittade inte någon som kändes rätt. Så tills vidare kör vi med vår gamla bil.

Likes

Comments

Jag vet att jag många gånger tänkt och fantiserat om mitt bröllop, redan som liten gjorde jag det och jag kommer ihåg mina tankar så väl. För jag drömde aldrig om prinsess-bröllopet, jag var mer orolig och tänkte "hoppas det kommer finnas en fin klänning också till mej". Seriöst så oroade jag mig för detta, som liten knubbig tjej, för att hitta klänningar som passar var aldrig lätt då. Tänk ändå om jag hade vetat vilken dag mitt bröllop skulle bli, om jag kunde så skulle jag åka tillbaka i tiden och berätta för den lilla osäkra tjejen att allt kommer lösa sig. Jag hade absolut inte behövt oroa mig.

Det var SÅ många tankar och känslor som rusade igenom mig där innan jag gick in i kyrkan. Jag kände mig så oändligt tacksam över att mitt liv ser ut just såhär. Då jag började traska ner för altargången bakom mina älskade brudfrämmor och tärnor, hand i hand med min fina dotter tänkte jag att det här gör jag för lilla Malin 10 år. Att få gå där och se alla viktiga människor på ett och samma ställe. Att konkret se alla härliga vänner och släktingar. *gråter* Tänk om jag då, som 10 åring hade vetat att jag en dag kommer känna mig som den vackraste kvinnan i världen. Tänk om jag vetat att jag kommer gifta mig i den finaste klänningen, som jag valde för att den var fin och inte för att den gick på mig. I en kyrka full av människor som vill vara där för min skull (ja jaaa för vår skull såklart, Anton är viktig han också!).

Och jag kände mej verkligen fin från morgon till kväll, jag är så glad över att jag gjorde det. Att jag unnade mej själv just det. Jag lät mig fyllas av allas närvaro, jag vågade slappna av i vetskapen att alla människor som är viktiga för oss var med och ville vara med. För det har inte alltid varit en självklarhet för mig att våga lita på det. Jag är så tacksam över alla som var där eller var med på annat sätt. Så tacksam över all den kärlek som jag kände riktad mot oss. Och så stolt över att just denna brokiga skara är dom viktigaste människorna i mitt liv.

Och så är jag så glad över att jag stolt kunde gå in i kyrkan och bara tänka att jag (förlåt nu alla vackra gäster) fasiken är den vackraste människan på jorden just nu. Inte sådär drygt som det kanske låter just nu, men ändå. Jag kände att det var MIN jäkla tur nu och jag njöt av varje sekund. Har aldrig unnat mig de tankarna förr, aldrig genuint känt att jag är nöjd. För nu var allt så som JAG ville, jag hade makten över vad jag hade på mig. Det är en oändlig skillnad på att välja klänning eller nöja sig med en som ser okej ut och "går på".

alla bilder är fotade av Ann Riska

Likes

Comments

Efter en sommar fylld av stress har min relation till godis igen blivit lite väl tät. För ett år sedan köpte jag lösgodis under mina utbildningsdagar i Sverige (annars är ju lösgodiset i Sverige typ de bästa ever i världen någonsins..) och på den vägen är det. För varje gång blir tröskeln lägre till att köpa igen. I somras mitt i allt hittar jag mig själv köpandes fredagsgodis, en helt vanlig sketen fredag? Och efter bröllopet blev det liksom galet. Vi hade godis buffé och resterna från den har vi sedan jobbat på. I en månad, med tapper hjälp av många.

Det handlar egentligen inte om att man inte får äta godis ibland, klarar man av att på en sund nivå käka lite karra då och då så är det SUPER. Men där är inte jag, jag vill kanske tro det men inser ändå att jag inte har ett sunt förhållande till godis. Det bara inte går. Mycket vill ha mer och då är man liksom där igen. Från att ha klarat mej HUR BRA som helst utan så är jag nu sugen OFTA.

Ja men ni ser ju, de e liksom så onödigt att fastna i denna fälla igen. Därför bestämde vi, jag och en kompis, att vi nu kör strejk fram till den 24.12. Och OM man mot förmodan skulle fuska måste man bjussa den andre på middag. Visst vill jag ju att hon skall lyckas såklart, men lite middag hade inte varit helt fel det heller. 100% ärlig måste man i alla fall vara. Dag 3 idag och det går trögt, skall se över resten av kosten också. Men kan inte göra allt nu på samma "måndag". Alltså skall jag komma ur det värsta godisträsket innan jag börjar med nästa grej. Bara att kriga vidare, för jag VET ju att belöningen i att inte vara sugen längre kommer. Tids nog, bara jag överlever de första veckorna.


Likes

Comments

Post-bröllopsdepression? Finns det?!? Jag tror jag fick en liten släng av just det månaden efter bröllopet. Det blev verkligen ett stort tomrum efter bröllopet, även om vardagen körde igång med buller och bång så kändes det tomt och lite ledsamt. Ännu också känns det tråkigt att allt nu är förbi, även om alla minnen från dagen ger mig glädjefjärilar i magen så blir jag också lite ledsen. Vi hade så roligt, innan under och efter, det var så fint att jag inte ens kan tänka på det utan att grina.

Jag vet inte ens helt hur jag skall beskriva känslan, för jag kunde inte ha önskat oss en finare fest och jag är genuint nöjd med ALLT. Ändå är det tomt. Undrar om andra känner lika? Behöver nog bara något nytt att sätta fokus på och den första grejen blir nog morgongåvan som min man gav mig. En weekendresa till Köpenhamn, på tumis bara vi två. I slutet av oktober åker vi iväg, en minisemester.

Några av dom allra finaste minnena som jag har från bröllopet är ändå alla fina vänner som var där, och DOM finns kvar alla dagar också efter festen. Kommer nog komma över denna tomhet, ju mer tid som går. Och det finns ju nya härliga saker som händer, hela hela tiden.

Älskade finaste vänner, vad livet vore tråkigt utan er.

​Alla bilder tagna av världens bästa fotograf Anna Riska

Likes

Comments

Ni som följde mig tidigare vet att träningen varit en stor del av min vardag, jag prioriterade ofta tid för min träning fram om annat. På gott och på ont såklart, men det kändes alltid rätt för mig. Träningen gav mig energi och glädje. Under mina studier hade jag både motivation, tid och orsak att träna massor, jag stortrivdes med det och reflekterade inte ens över mängden. Mitt lilla dilemma kommer nu, då jag jobbar och fortfarande gärna hade kört på i samma takt som förr. Jag är och har alltid varit en allt eller inget person, vilket ger mig stora utmaningar just nu. Att hitta något som kan kallas lagom är inte alltid det lättaste. Att lägga nivån på good enough, och inte alltid sträva mot perfektion.

Jag vill ju så gröna satsa på min egna träning också, samtidigt som jag irriterande nog gång på gång inser att tiden tar slut, eller om det är orken eller kanske till och med motivationen? Gissar att det är en blandning av dom alla. Jag har inte lika många timmar att bolla med längre och hur mycket jag än förstår det såhär i huvudet så känner jag mig lite missnöjd med mig själv. Det är självklart att jag prioriterar kidsen över allt annat, och såklart kommer tid med dem alltid vara viktigare än all träning. Det handlar mer om att försöka få tankarna på rätt banan igen, BORT från dåligt samvete, för innerst inne VET jag att det inte riktigt är rättvist mot mig själv att tänka så.

Dessutom blir inget bättre om jag går omkring och är missnöjd, det gör inte att jag får mer träning gjord i alla fall, så isället försökte jag se efter andra träningsmöjligheter. Ett exempel på åtgärd som jag hittills gjort är att jag i 9 av 10 fall tar cykel till och från jobbet (8km ena vägen). Det ersätter på inga vis träning, men är ändå väldigt välkommet som vardagsmotion.

Nu då jag kommit igång med alla mina pass på höstschemat så skall jag nog försöka få in mer träning för mig själv igen. Skall ta och fundera lite på vilka målsättningar jag vill ha och utgående ifrån det sedan lägga upp en plan. För det märker jag ju redan, att bara "lalla på" sådär på fiilis ger mig inte många träningstimmar i veckan. De tiderna är förbi.

Likes

Comments

Mitt jobbschema är rätt så fullt denna höst, jobbar rätt mycket i receptionen på gymmet och där emellan drar jag flera egna pass (kärlek på det!! drööööööömin och allt det där!!) och bokar in PT kunder (drööööööömin). Det betyder såklart många timmar borta från barnen MEN som tur jobbar jag inte på helger och inte heller på tisdagar.

DET betyder att tisdagar är våra (min och barnens) dagar. På tisdagar är vi tillsammans, vi grejar på här hemma eller hittar på något extra. Just idag är vi hemma, vi har varit en sväng till polisen (gjorde pass-ansökningar till mej och Adam) men inget annat extra. Så skönt att bara vara. Dessutom är det super att vara ledig på just tisdagar, man kommer igång med veckan som alla andra på måndag men får sen en extra ledig dag. Sen då veckan kommer igång igen så är det ju redan onsdag. 3 vardagar och så är det helg igen, perffa!!

Han behövde nytt pass stora killen, som minsann inte var så stor på sitt gamla passfoto. Lilla gullegubben ändå, bara någon månad gammal på denna bild.

Likes

Comments

Och helt såhär från ingenstans tänkte jag återuppta bloggandet. I alla fall för ett tag, och så får vi se hur länge ivern håller i sig. Har mycket på G i vardagen just nu, och känner att jag gärna skulle ventilera tankar och funderingar här med er mellan varven.

bild av vår bröllopsfotograf Anna Riska

Senast vi hördes här på bloggen var i april, det är alltså 5 månader sedan. Vad har hänt sedan dess? Vi gifte oss i augusti, en helt magisk dag som jag kan berätta mer om ifall intresse finns? (jaaa jaa fiskar efter lite kommentarer genast såklart) jag har börjat jobba heltid på Sports Gym, både i receptionen, som instruktör och som PT. Det är lite klyschigt att skriva detta jag vet, men JAG ÄLSKAR MITT JOBB. Jag trivs verkligen och lär mig nya saker varje dag. Barnen har haft födelsedagar och i dagens läge har vi alltså en 5 årig och en 3 åring i huset. Två kids på dagis alltså, i "stora gruppen" är dom nu båda två och trivs riktigt bra dom också. Anton jobbar på med sitt, både jordbruket och företaget. Vi börjar småningom planera för badrumsrenoveringar i vårt hus och någonstans mitt i allt detta hittar vi det som blir just vår perfekta vardag. Ja just de ja, jag tränar fortfarande, mindre fokus på egen träning eftersom tiden nu går till jobb, MEN i mitt jobb tränar jag en del och där emellan smyger jag in träningen. Med rätt inställning och planering går det mesta.

Funderar ni över något är det fritt fram att ställa frågor, annars kör jag väl liksom igång nu. Du hänger väl med?

Likes

Comments